Tusentals nazistiska krigsförbrytare flydde undan rättvisan till Sydamerika efter andra världskriget.
En rad nyckelpersoner i Hitlers skräckkabinett smet över Atlanten via "livlinor" som en koalition av regeringar, tjänstemän och sympatisörer organiserade – och där en svensk nazist spelade en huvudroll.
– Den svenske SS-mannen Hans-Caspar Kreuger var en av de viktigaste organisatörerna av massflykten, säger den argentinske forskaren Uki Goni.

Skrivbordsmördaren Adolf Eichmann som organiserade deportation och förintelse av miljoner judar. Läkaren Josef Mengele, "dödsängeln" som gjorde grymma experiment på människor i dödslägret Auschwitz. Gestapo-chefen Klaus Barbie, "slaktaren från Lyon" som torterade och mördade fångar i Frankrike.
Det är bara några av de mest beryktade namnen bland de tusentals nazistiska brottslingar som lyckades komma undan till Sydamerika efter krigsslutet 1945. De flesta fick en fristad i Argentina, men också Brasilien, Chile, Bolivia, Paraguay och andra latinamerikanska länder gav krigsförbrytarna skydd.
– Ett stort antal aktörer hade intresse av hjälpa så många brottslingar till Latinamerika. Vatikanen, Schweiz, USA, Frankrike, Storbritannien och nazisterna själva. Och Argentina var mycket intresserat av att ta emot dem, säger Uki Goni, argentinsk journalist och författare som forskat om nazisternas flyktvägar.
I en ny bok beskriver den tyske historikern Daniel Stahl hur en "koalition av ovilliga" på båda sidor Atlanten samarbetade för att hjälpa nazisterna – var och en utifrån sina egna intressen "ovillig" att gripa och åtala gamla nazister. Tyska diplomater och jurister saboterade jakten på nazister för att de kände solidaritet med sina landsmän. Fransk polis fruktade att gripanden och rättegångar skulle avslöja franska myndigheters samarbete med tyskarna under ockupationen. Latinamerikanska diktatorer vägrade att lämna ut efterlysta nazister för att de inte ville dra uppmärksamhet till sina egna förbrytelser.
Daniel Stahl pekar i sin bok "Nazi-Jagd: Südamerikas Diktaturen und die Ahndung von NS-Verbrechen" (Nazijakt: Sydamerikas diktaturer och bestraffning av NS-förbrytelser) ut det tyska rättsväsendet som speciellt skyldigt till att nazisterna kunde komma undan. Men också Frankrike bär en stor del av ansvaret.
" Som hantlangare till Vichyregimen samarbetade fransmännen med nazisterna till 1944. De motsatte sig åtal av nazistiska förbrytare", skriver Stahl.
En rad populära böcker och filmer skildrar nazisternas flykt till Sydamerika, hur de gömde sig och hur de konspirerade där. "Täcknamn Odessa", "Pojkarna från Brasilien" och "Maratonmannen" är alla internationella succéer som med verklighetsbakgrund men mer eller mindre fantasifullt tar upp den stora frågan: Hur kunde så många av dem som gjort sig skyldiga till världshistoriens största brott slippa undan och leva i frihet till sin sista dag?
Den argentinske författaren Uki Goni ger ett svar i sin uppmärksammade bok "The Real Odessa" (det verkliga Odessa). Hans forskning visar att den argentinske diktatorn Juan Perón, som än i dag avgudas av många argentinare, medvetet sökte upp och hjälpte gamla nazister. Han finansierade och organiserade deras flykt - med benägen hjälp av Vatikanen, Röda korset och franska, schweiziska och tyska myndigheter. Nazister hjälpte också varandra att ta sig över till säkerheten på andra sidan Atlanten.

En nyckelperson i sammanhanget var den svenske nazisten Hans-Caspar Kreuger som hade tjänstgjort som frivillig i tyska Waffen-SS under andra världskriget. Kreuger drev en resebyrå i den argentinska huvudstaden Buenos Aires som fungerade som täckmantel för flyktingsmuggling, alltså för nazister som tog sig till Argentina med falska papper.
– Kreuger flydde själv hit och startade resebyrån Via Nord. Han ordnade biljetter, mötte resenärer, ordnade bostad och arbete åt nazisterna. Han ordnade visum hos myndigheterna, jag såg många dokument från Via Nord när jag forskade, säger Uki Goni.
– Kreuger var en av de viktigaste i flyktingtrafiken. När Frederick Forsyths bok "Täcknamn Odessa" kom ut 1972 började det gå rykten om att Kreuger ingick i det hemliga nätverket eftersom det var en öppen hemlighet bland svenskarna i Argentina att han hade hjälpt nazister.
– Han var en välkänd medlem av svenskkolonin i Argentina efter kriget. En tysk före detta officer som jag intervjuade kallade honom "en gentleman och god kamrat", säger han.
Goki berättar att han under sitt forskningsarbete besökte Via Nords kontor på Suipachagatan, en "elegant adress", i centrala Buenos Aires. Resebyrån var stängd sedan många år, ett tjockt lager damm täckte skrivborden – men en skylt med texten "Via Nord. Scandinavian Travel Agency" satt fortfarande på dörren.
– Via Nord blev snabbt en viktig del av den nazistiska flyktapparaten. Kreuger samarbetade tätt med Carlos Fuldner, en argentinsk-tysk SS-kapten som var den främste ansvarige för att ordna SS-förbrytarnas flykt till Argentina, säger Uki Goni.
– Bland handlingarna jag hittade hos invandringsmyndigheten fanns en ansökan från Via Nord om inresetillstånd för Josef Schwammberger, en av de värsta SS-brottslingarna som flydde till Argentina. Han fick sitt visum 1948 och anlände med båt i mars 1949, säger han.
Schwammberger var en av få SS-män som utlämnades från Argentina. Han dömdes i Tyskland 1991 till livstids fängelse för mord och medhjälp till mord.
Hans-Caspar Kreugers arbete med nazistiska flyktingar är tidigare känt. Men att svensken spelade en så central roll för att organisera "livlinorna" - eller "råttrutterna" som de också kallas i litteratur och forskning eftersom det bildligt talat handlar om råttor som flydde från det redan sjunkna skeppet - avslöjades av Gonis forskning.
– Kreuger var överklass och intellektuell, han skilde sig från de andra frivilliga svenska SS-soldaterna. Han var respekterad för sin skicklighet att som krigskorrespondent skriva vackert om striderna, säger Bosse Schön, författare som skrivit flera böcker om svenska SS-män.

– Han deltog regelbundet i hemliga veteranmöten för SS-män i Sverige och Europa in på 1970-talet. Han var rabiat rasist och nazist och var 1975 i Sverige för att hålla föredrag om rashygien, säger han.
Bosse Schön, som just nu skriver en bok som handlar om de tre av nazisternas livlinor som gick via Sverige, säger att han vet att Kreuger var "en viktig kugge i Peróns maskineri för att hjälpa nazister".
Godsägarsonen Hans-Caspar Kreuger var med sina 40 år en av de äldsta svenska SS-soldaterna när han tog värvning 1942. Han tjänstgjorde som krigskorrespondent men deltog också i hårda strider på östfronten mot Sovjetunionen - och i försvaret av Hitlers bunker i Berlin under slutstriderna 1945.
Han flyttade till Argentina 1946 och arbetade 1947-48 som instruktör i den argentinska armén. Sedan startade han sin resebyrå och besökte hösten 1949 Sverige för att göra reklam för verksamheten. Under besöket bevakades han av säkerhetspolisen, allt enligt Bosse Schöns bok "Där järnkorsen växer".
Kreuger omkom i en trafikolycka i Argentina 1977.
Uki Goni kallar sin bok "The Real Odessa" för att markera att thrillern "Täcknamn Odessa" inte återger verkligheten. Det är en myt att det skulle ha funnits en övergripande organisation som hjälpte nazister, anser han. Däremot fanns det många flyktvägar och många krafter som verkade för samma mål.

– Först var segrarmakterna i andra världskriget intresserade av att ställa nazisterna inför rätta. De stora Nürnberg-rättegångarna anordnades 1946. Men sedan ville främst USA dra sig ur och överlåta åt Tyskland och Italien att döma sina nazister och fascister, säger Uki Goni.
- Men Tyskland och Italien var motvilliga. Och 1947 hade redan USA och Vatikanen börjat använda exnazister som spioner och aktivister i Sovjetkontrollerade områden. Man kunde inte ställa dem inför rätta, då skulle de avslöja detta.
– Lösningen blev att sända dessa människor till Latinamerika. Alla hade sitt eget intresse. Perón ville gärna ha dem till Argentina, han fantiserade om att han skulle få forskare, flygplansingenjörer och atombombsexperter, säger han.
Den argentinske diktatorn Juan Perón inrättade en särskild kommitté ledd av gamla nazister som skickades till Europa för att söka upp och hjälpa SS-män. Goni förklarar att de första som flydde var franska och belgiska nazister, som fick skydd av Vatikanen i Rom redan när deras länder befriades 1944. De började ta sig till Argentina 1946. Ett år senare flydde tusentals kroatiska fascister och 1948 kom tyska och österrikiska nazister via Vatikanens flyktväg.
Vatikanen hjälpte nazisterna eftersom de såg nazismen som ett "mindre ont och ett mindre hot än kommunismen", säger Goni. En livlina gick via Schweiz där en polischef med nazisympatier samarbetade med flyktens organisatörer.
Det krävdes massor av dokument med falska namn för att "råttrutten" skulle fungera. Det var en lång process, förklarar Goni.
Först tog sig SS-mannen, som kanske gömt sig i Tyskland ett par år, in i Schweiz med myndigheternas tysta godkännande. Sedan vidare till Italien där han fick ett falskt ID-kort som italiensk medborgare, vanligen i tyskspråkiga Sydtyrolen i norra Italien.
Därefter vidare till Argentinas konsulat för att få visum. Sedan till Vatikanen som skulle rekommendera att han fick resehandlingar (ett slags pass) av Röda korset. Nästa anhalt var Röda korsets kontor för att hämta ut resedokumenten och till slut gick han ombord på båten i en italiensk hamn. Under tiden skulle också en båtbiljett ha ordnats.
– Sanningen är mera skrämmande än Forsyths "Täcknamn Odessa". Boken handlar bara om en grupp SS-män som hjälper varandra. I verkligheten var det regeringar och mäktiga organisationer, säger Uki Goni.
– Jag blev chockad när jag insåg sanningen. Jag hade inte väntat mig att hitta så många dokument som direkt kopplar Perón, Vatikanen, den argentinska kyrkan och de schweiziska myndigheterna till flyktingtrafiken, säger han.Skrivbordsmördaren Adolf Eichmann som organiserade deportation och förintelse av miljoner judar. Läkaren Josef Mengele, "dödsängeln" som gjorde grymma experiment på människor i dödslägret Auschwitz. Gestapo-chefen Klaus Barbie, "slaktaren från Lyon" som torterade och mördade fångar i Frankrike.
Det är bara några av de mest beryktade namnen bland de tusentals nazistiska brottslingar som lyckades komma undan till Sydamerika efter krigsslutet 1945. De flesta fick en fristad i Argentina, men också Brasilien, Chile, Bolivia, Paraguay och andra latinamerikanska länder gav krigsförbrytarna skydd.
– Ett stort antal aktörer hade intresse av hjälpa så många brottslingar till Latinamerika. Vatikanen, Schweiz, USA, Frankrike, Storbritannien och nazisterna själva. Och Argentina var mycket intresserat av att ta emot dem, säger Uki Goni, argentinsk journalist och författare som forskat om nazisternas flyktvägar.
I en ny bok beskriver den tyske historikern Daniel Stahl hur en "koalition av ovilliga" på båda sidor Atlanten samarbetade för att hjälpa nazisterna – var och en utifrån sina egna intressen "ovillig" att gripa och åtala gamla nazister. Tyska diplomater och jurister saboterade jakten på nazister för att de kände solidaritet med sina landsmän. Fransk polis fruktade att gripanden och rättegångar skulle avslöja franska myndigheters samarbete med tyskarna under ockupationen. Latinamerikanska diktatorer vägrade att lämna ut efterlysta nazister för att de inte ville dra uppmärksamhet till sina egna förbrytelser.
Daniel Stahl pekar i sin bok "Nazi-Jagd: Südamerikas Diktaturen und die Ahndung von NS-Verbrechen" (Nazijakt: Sydamerikas diktaturer och bestraffning av NS-förbrytelser) ut det tyska rättsväsendet som speciellt skyldigt till att nazisterna kunde komma undan. Men också Frankrike bär en stor del av ansvaret.
" Som hantlangare till Vichyregimen samarbetade fransmännen med nazisterna till 1944. De motsatte sig åtal av nazistiska förbrytare", skriver Stahl.
En rad populära böcker och filmer skildrar nazisternas flykt till Sydamerika, hur de gömde sig och hur de konspirerade där. "Täcknamn Odessa", "Pojkarna från Brasilien" och "Maratonmannen" är alla internationella succéer som med verklighetsbakgrund men mer eller mindre fantasifullt tar upp den stora frågan: Hur kunde så många av dem som gjort sig skyldiga till världshistoriens största brott slippa undan och leva i frihet till sin sista dag?
Den argentinske författaren Uki Goni ger ett svar i sin uppmärksammade bok "The Real Odessa" (det verkliga Odessa). Hans forskning visar att den argentinske diktatorn Juan Perón, som än i dag avgudas av många argentinare, medvetet sökte upp och hjälpte gamla nazister. Han finansierade och organiserade deras flykt - med benägen hjälp av Vatikanen, Röda korset och franska, schweiziska och tyska myndigheter. Nazister hjälpte också varandra att ta sig över till säkerheten på andra sidan Atlanten.

En nyckelperson i sammanhanget var den svenske nazisten Hans-Caspar Kreuger som hade tjänstgjort som frivillig i tyska Waffen-SS under andra världskriget. Kreuger drev en resebyrå i den argentinska huvudstaden Buenos Aires som fungerade som täckmantel för flyktingsmuggling, alltså för nazister som tog sig till Argentina med falska papper.
– Kreuger flydde själv hit och startade resebyrån Via Nord. Han ordnade biljetter, mötte resenärer, ordnade bostad och arbete åt nazisterna. Han ordnade visum hos myndigheterna, jag såg många dokument från Via Nord när jag forskade, säger Uki Goni.
– Kreuger var en av de viktigaste i flyktingtrafiken. När Frederick Forsyths bok "Täcknamn Odessa" kom ut 1972 började det gå rykten om att Kreuger ingick i det hemliga nätverket eftersom det var en öppen hemlighet bland svenskarna i Argentina att han hade hjälpt nazister.
– Han var en välkänd medlem av svenskkolonin i Argentina efter kriget. En tysk före detta officer som jag intervjuade kallade honom "en gentleman och god kamrat", säger han.
Goki berättar att han under sitt forskningsarbete besökte Via Nords kontor på Suipachagatan, en "elegant adress", i centrala Buenos Aires. Resebyrån var stängd sedan många år, ett tjockt lager damm täckte skrivborden – men en skylt med texten "Via Nord. Scandinavian Travel Agency" satt fortfarande på dörren.
– Via Nord blev snabbt en viktig del av den nazistiska flyktapparaten. Kreuger samarbetade tätt med Carlos Fuldner, en argentinsk-tysk SS-kapten som var den främste ansvarige för att ordna SS-förbrytarnas flykt till Argentina, säger Uki Goni.
– Bland handlingarna jag hittade hos invandringsmyndigheten fanns en ansökan från Via Nord om inresetillstånd för Josef Schwammberger, en av de värsta SS-brottslingarna som flydde till Argentina. Han fick sitt visum 1948 och anlände med båt i mars 1949, säger han.
Schwammberger var en av få SS-män som utlämnades från Argentina. Han dömdes i Tyskland 1991 till livstids fängelse för mord och medhjälp till mord.
Hans-Caspar Kreugers arbete med nazistiska flyktingar är tidigare känt. Men att svensken spelade en så central roll för att organisera "livlinorna" - eller "råttrutterna" som de också kallas i litteratur och forskning eftersom det bildligt talat handlar om råttor som flydde från det redan sjunkna skeppet - avslöjades av Gonis forskning.
– Kreuger var överklass och intellektuell, han skilde sig från de andra frivilliga svenska SS-soldaterna. Han var respekterad för sin skicklighet att som krigskorrespondent skriva vackert om striderna, säger Bosse Schön, författare som skrivit flera böcker om svenska SS-män.

– Han deltog regelbundet i hemliga veteranmöten för SS-män i Sverige och Europa in på 1970-talet. Han var rabiat rasist och nazist och var 1975 i Sverige för att hålla föredrag om rashygien, säger han.
Bosse Schön, som just nu skriver en bok som handlar om de tre av nazisternas livlinor som gick via Sverige, säger att han vet att Kreuger var "en viktig kugge i Peróns maskineri för att hjälpa nazister".
Godsägarsonen Hans-Caspar Kreuger var med sina 40 år en av de äldsta svenska SS-soldaterna när han tog värvning 1942. Han tjänstgjorde som krigskorrespondent men deltog också i hårda strider på östfronten mot Sovjetunionen - och i försvaret av Hitlers bunker i Berlin under slutstriderna 1945.
Han flyttade till Argentina 1946 och arbetade 1947-48 som instruktör i den argentinska armén. Sedan startade han sin resebyrå och besökte hösten 1949 Sverige för att göra reklam för verksamheten. Under besöket bevakades han av säkerhetspolisen, allt enligt Bosse Schöns bok "Där järnkorsen växer".
Kreuger omkom i en trafikolycka i Argentina 1977.
Uki Goni kallar sin bok "The Real Odessa" för att markera att thrillern "Täcknamn Odessa" inte återger verkligheten. Det är en myt att det skulle ha funnits en övergripande organisation som hjälpte nazister, anser han. Däremot fanns det många flyktvägar och många krafter som verkade för samma mål.

– Först var segrarmakterna i andra världskriget intresserade av att ställa nazisterna inför rätta. De stora Nürnberg-rättegångarna anordnades 1946. Men sedan ville främst USA dra sig ur och överlåta åt Tyskland och Italien att döma sina nazister och fascister, säger Uki Goni.
- Men Tyskland och Italien var motvilliga. Och 1947 hade redan USA och Vatikanen börjat använda exnazister som spioner och aktivister i Sovjetkontrollerade områden. Man kunde inte ställa dem inför rätta, då skulle de avslöja detta.
– Lösningen blev att sända dessa människor till Latinamerika. Alla hade sitt eget intresse. Perón ville gärna ha dem till Argentina, han fantiserade om att han skulle få forskare, flygplansingenjörer och atombombsexperter, säger han.
Den argentinske diktatorn Juan Perón inrättade en särskild kommitté ledd av gamla nazister som skickades till Europa för att söka upp och hjälpa SS-män. Goni förklarar att de första som flydde var franska och belgiska nazister, som fick skydd av Vatikanen i Rom redan när deras länder befriades 1944. De började ta sig till Argentina 1946. Ett år senare flydde tusentals kroatiska fascister och 1948 kom tyska och österrikiska nazister via Vatikanens flyktväg.
Vatikanen hjälpte nazisterna eftersom de såg nazismen som ett "mindre ont och ett mindre hot än kommunismen", säger Goni. En livlina gick via Schweiz där en polischef med nazisympatier samarbetade med flyktens organisatörer.
Det krävdes massor av dokument med falska namn för att "råttrutten" skulle fungera. Det var en lång process, förklarar Goni.
Först tog sig SS-mannen, som kanske gömt sig i Tyskland ett par år, in i Schweiz med myndigheternas tysta godkännande. Sedan vidare till Italien där han fick ett falskt ID-kort som italiensk medborgare, vanligen i tyskspråkiga Sydtyrolen i norra Italien.
Därefter vidare till Argentinas konsulat för att få visum. Sedan till Vatikanen som skulle rekommendera att han fick resehandlingar (ett slags pass) av Röda korset. Nästa anhalt var Röda korsets kontor för att hämta ut resedokumenten och till slut gick han ombord på båten i en italiensk hamn. Under tiden skulle också en båtbiljett ha ordnats.
– Sanningen är mera skrämmande än Forsyths "Täcknamn Odessa". Boken handlar bara om en grupp SS-män som hjälper varandra. I verkligheten var det regeringar och mäktiga organisationer, säger Uki Goni.
– Jag blev chockad när jag insåg sanningen. Jag hade inte väntat mig att hitta så många dokument som direkt kopplar Perón, Vatikanen, den argentinska kyrkan och de schweiziska myndigheterna till flyktingtrafiken, säger han.

expressen.se